Kostym för scen- Slott i Sverige

Nu när skolan snart drar igång igen tänkte jag att det skulle passa fint att visa upp några av de arbeten jag jobbade med förra året i skolan! Först ut blir vårt Scenkostym-projekt som vi hade i höstas.

Kostym för scen är ett åtta veckor långt projekt som ingår i årskurs två på programmet. Kursen började med att vi åkte till Stockholm och såg föreställningar, gick på utställningar, museer och guidade visningar.

Väl hemma på skolan igen, läste och valde vi mellan tre manus som vi skulle göra en pjäsanalys och tolkning på. Vi skulle sedan välja tre karaktärer ur pjäsen och göra karaktärsanalys och skiss till. Slutligen fick vi välja en av karaktärerna att sy upp i full skala.  Jag valde att jobba med pjäsen Slott i Sverige och gestaltade karaktären Ophelie. 

Slott i Sverige är en pjäs skriven av Francoise Sagan, 1960. Pjäsen utspelar sig på ett gammalt slott i Sverige på 60-talet där tiden stått stilla sedan slottets storhetstid på 1700-talet. Slottet ägs av syskonparet Hugo och Agathe. Slottet har med åren förfallit och Agahte försöker febrilt hålla kvar familjens ära och heder. Hon förnekar att de lever i en ny tid och tvingar alla som befinner sig på slottet att ingå i hennes skådespel där de lajvar 1700-tal.

Hennes bror Hugo är gift med den betydligt ynge kvinnan Elenore som har med sig sin bror Sebastien till slottet. Innan det yngre syskonparet kom till slottet var Hugo gift med en annan betydligt yngre kvinna, Ophelie. När Hugo träffar Elenore blir han pangförälskad. Agahte vägrar låta honom skilja sig och därför iscensätter han Ophelies död och Ophelie, familjens mörka hemlighet, blir inlåst på vinden.

Vid pjäsens början kommer den avlägsne släktingen Frederic på besök, hemligheter börjar nystas upp, konflikterna dallrar under ytan och alla kämpar febrilt för att hålla sig kvar i spelet!

Delar av min pjäsanalys och karaktärstolkning

Ridån har gått upp. Korten ligger på bordet. Rollerna är satta och reglerna uppgjorda bakom gardinerna. Spelet (eller skådespelet) kan börja! 

Agahte och Hugos slott ligger avsides och öde. Dimman hänger tjock i luften och tristessen  klättrar på väggarna. Skälvande begär, snäva normer och relationer som dras till sin spets. De gör allt för att dölja det som finns under ytan, det som är på riktigt. De vill fly från sig själva. 

Vem orkar leva upp till sin roll längst? 

Vi befinner oss på ett slott nånstans i Sverige, i pjäsen skriven av Francoise Sagan, en fransk dramatiker på 60-talet. Hon målar upp en salong där tiden står stilla och karaktärerna  själva får skapa sin historia. Hennes karaktärer är mystiska och svåra att nå. På ett sätt, tydliga stereotyper som det är lätt att känna igen sig i och relatera till, samtidigt får jag en känsla att de inte är stereotyperna utan spelar dem. Jag blir nyfiken på vilka de är egentligen, de döljer något och jag vill veta vad. Jag får en känsla av att de spelar den roll de tror sig lämpa sig bäst för, för att överleva. 

Scenen är en spelplan och karaktärerna planens spelpjäser. Den som spelar sin roll bäst vinner. Vem är vi när ingen ser på? Vad blir konsekvensen av rollen vi spelar? Och vad händer när vi går emot vår roll. 

När jag läser pjäsen känner jag tydligt Sagans röst. Hon är närvarande i pjäsen. Hon äger pjäsen, orden och karaktärerna. Hon är regissör och styr karaktärerna med järnhand. Sagan är närvarande i min analys och tolkning. Jag blir nyfiken, vem är hon?

Hennes liv och hennes person fascinerar mig. Hon beskrivs som en bångstyrig pojkflicka, karismatisk, intelligent, elak och full av lögner, en manipulerande Don Juan som föredrog kvinnor framför män, brände pengar på droger, söp, åkte runt i snabba bilar och dog utfattig efter att åkt fast för kokaininnehav och skattebrott. På ett sätt en så tydlig karaktär och samtidigt helt unik. Precis som jag känner med hennes karaktärer i pjäsen. 

Jag börjar se kopplingar mellan rokoko-kostymerna och 60-talets stilvåg. Höga frisyrer, fladdriga ärmar, markerade halsar, dramatiska uttryck. Det är som att de i sina höga frisyrer, fladdriga armar och tjocka eyeliner försöker spränga loss ur sina kvävda stereotyper.

I salongen på slottet står tiden still och förflyttar sig samtidigt flytande genom olika epoker. Det var inte en tillfällighet att 60-talets Sagan placerade Slott i Sverige i just Rokokon. Elenorores och Sebastiens 60-talssiluett blir en homage till Sagan – Den intelligenta pojkflickan som skrev utanför ramarna. 

Välkommen till slottet…

Draperierna hänger tunga  från taket. Över sammetsmöblerna ligger damm som mjölet från en utslagen mjölburk. Fönstren når från golv till tak. Du som står utanför och tittar upp fantiserar längtansfullt om vad som försigår innanför. Det är högt i tak och möblerna har tappat sin form. De är betraktare av människornas skådespel. I tysthet vrider och vänder de sig för att hänga med och passa in. I takt med att dammtussarna samlas i hörnen, hopar sig hemligheterna bakom draperierna. Du vet aldrig vem som lyssnar. Du vet aldrig vem som tittar. Cigarettröken blandas med glasklirren. Spelkorten ligger på bordet. Snart kommer någon in i rummet. Du vet bara inte vem. 

I salongen där hela pjäsen utspelar sig står tiden stilla. Tunga draperier, dammiga mattor, slitna sammetsmöbler och tårtfat på golvet där grädden surnat och marsipanen torkat. Utanför de stora stora fönstren ligger dimman tjock och dagsljuset når sällan in i salongen. Doften av blöta knästrumpor som torkat i en hög på sammetsstolen som blandar sig med den intorkade svetten i de så kallade rokoko-kostymerna är numer en del av vardagen.

Ophelie – Pjäsens galna kvinna på vinden

Ophelie cirkulerar runt på slottet. Längtar efter att bli sedd. Med vadderade hörlurar betraktar hon de andra. Hon trycker på repeat och drömmer sig bort. De andra tror att hon är svag, förvirrad, naiv. Att hon behövs tas om hand och skyddas. Ett husdjur, lagom älskat men som ingen skulle sakna. Ophelie spelar rollen bra och vet om det. I sin osynlighet rör hon sig som hon vill. Hon leker med skogsvaktaren och förför pigorna. Har lätt för att bli kär men svårt för att känna sig älskad. Kanske uppfattas hon som en sjuk och vilsen själ, men på insidan brinner hon. Hon spelar sina kort väl. Det vill säga dem hon inte gömt i rockärmen. 

Ophelie upptäcker snart att hon känner sig trängd i äktenskapet med Hugo. Hon tycker han är tråkig och oattraktiv. Hon trivs på slottet, långt från samhällets hårda klimat och snabba tempo. Hon är kär i slottet men ogillar Hugo. 

När Hugo träffar Eleonore kommer lösningen. Hugo iscensätter Ophelies död och låser in henne på vinden. Ophelie låter Hugo tro att det är hans idé så hans ego inte ska såras. På slottet ses hon som ett offer, ett olyckligt, oskyldigt barn som gått ett sorgligt öde till mötes. Det passar Ophelie perfekt. Utan de övrigas blickar på sig gör Ophelie som hon vill och slipper Hugos sängkammare. Hon skapar sin egna oas och styr sitt liv. Hon längtar efter kärlek. Hon vill hitta kärleken som är på riktigt. En ärlig kärlek där hon får vara rädd och svag och skör utan att bli ett offer. I längtan efter kärlek flyr Ophelie in i sina egna världar. Flyktiga flirtar, feministiska bokklassiker och Whitney Houston i lurarna. Hon har lätt för att bli glad och lätt för att bli ledsen. Hon omfamnar sorgen hon har i bröstet som en filt över axlarna. De andra kommenterar ofta att Ophelie befinner sig inlåst på vinden men på vinden är hon nästan aldrig. De bara pratar om att låsa in henne men i slutändan är det ingen som bryr sig om att göra det. De bara utgår från att hon är där de tror att hon är. Ophelie är aldrig där de tror att hon är. 

Ophelie bär fortfarande klänningen från Hugo-tiden. Den gömmer hennes kropp som hon ibland har svårt att acceptera. Den släpar efter henne, den tar plats. Den ger tyngd i hennes kropp och talar om för henne att hon finns. Hon finns på riktigt. Den är hennes trygghet, den luktar bekant av jord och regn och bubbel och cigg. Den fastnar i dörrar, under stolar, drar med sig damm och löv och toalettrullar.

Ophelies klänning förändras under pjäsens gång efter hennes humör. Tunga dagar drar släpet tungt efter henne, lätta dagar är den uppknuten och hon kan röra sig fritt. Ophelie är föränderlig, mångsidig, ena stunden glad, andra stunden ledsen. Ena stunden våghalsig, i nästa stund darrande av rädsla. Hon är allt och inget, viktlös och tungsint. Naiv och intensivt glödande.