Stil! Nån slags början

Jag är så tacksam och glad för alla SJUKT roliga tips och idéer på blogginlägg jag fått under hösten. Det är ju så lyxigt att få en massa tips östa över en. TACK! Några av tipsen handlade om ett av mina favoritämnen. Nämligen PLAGG, KLÄDER, PALTOR. Ni ville läsa om stil och identitet: Vad är viktigast bekväma kläder eller det konstnärliga uttrycket? Så spännande ämne, jag djupdyker ner på en gång. Häng med!

Jag har alltid gillat kläder. Att klä ut mig, att klä på mig, att klä upp mig. För mig är kläderna en sport, en kärlekshistoria, ett livslångt intresse. Många historier från min barndom som jag fått återberättade handlar om plagg. Mina första gräl med mamma och pappa handlade om just kläder. Jag var tre år och ville absolut ha klänning och strumpbyxor trots att dagen skulle spenderas ute med dagmammor i minusgrader. En annan gång var det återigen minusgrader ute. Den här gången handlade det om ett par lila tights som pappa påstod vad långkalsonger och att syftet med dem var att värma under ett par andra byxor. Jag tyckte det var orimligt att gömma de snygga tightsen under ett par byxor. Då skulle ju ingen se hur dem?! Minusgrader eller ej.

Min tjusiga pianolärarinna fick jag sluta ta pianolektioner hos. Hon berättade för mamma och pappa att jag var mer intresserad av hennes garderob och stil än att spela skalor. (Hennes garderob VAR fantastisk) (Hennes pianospel också…)

Mina föräldrar har inte haft lika stort intresse för plagg och framför allt inte att bestämma vad jag och mina syskon skulle ha på oss. Vi fick bestämma och lägga fram kläder själva (så länge det inte gällde klänning i minusgrader då). Eftersom jag alltid varit liten fick jag ärva mycket kläder och det behövde sällan köpas nytt.

Det gjorde att jag fick uppleva känslan av att inte riktigt passa in. Jag såg inte ut som många av de andra i klassen, klädmässigt. Jag upptäckte också att det ofta var något som stod över den där känslan av att passa in. Nämligen att ha plagg som var roliga. Det fanns en slitning i mig mellan att inte ha för konstiga eller barnsliga kläder samtidigt som jag ju ville ha den där röda baskern som jag blev retad för. (Jag blev kallad Sickan och kände mig kränkt).

När jag plågat mig igenom hela grundskolan och slitits mellan att passa in och att ha på mig sånt jag tyckte var roligt började jag estet på gymnasiet. Helt plötsligt var det inne att sticka ut och jag kände mig inte längre ensam om att vilja ha en egen stil. Mina kompisar och jag köpte kläder i den lilla secondhandbutiken som låg under pizzerian i stan och nu fick jag nytta för de år jag känt mig annorlunda stil-mässigt. Jag upptäckte att jag inte var så rädd för att ha på mig kläder som inte alla tyckte var snygga.

Jag fick tidigt förutsättningar för att skapa en egen stil med det som fanns hemma. Samtidigt som jag fick lära mig att det inte är så farligt att ha på sig nånting som inte alla tycker är snyggt.

Att klä sig är roligt. Att leta efter en känsla, en ny färgkombination eller ett spännande materialmöte. Att få känna sig som någon annan, eller precis som sig själv.

För att det inte ska bli ett milslångt inlägg, sätter jag punkt här idag och vill istället få höra dina tankar om stil! Vad hade du för relation till kläder och stil när du var liten och hur tror du att det har påverkat din stil idag?