Dagarna som aldrig bleknar
Det är sista veckan i maj och den första sommarvärmen har gjort alla sommarbruna. Solen som stått högt hela dagen började nu dala.
Hon och han bestämmer sig för att klättra upp på huvudbyggnadens tak och börjar klättra upp för brandstegen. Han med hennes stickning i ena bakfickan. Hon retar honom för att han har svårt att klättra och hålla byxorna på plats samtidgt. Väl uppe på taket balanserar de på takrännan och hon känner livet i sig som Madicken.
Där sitter de sedan, sida vid sida. De ser hur de andra från internaten går ner mot vattnet med flaskor och burkar. Om några dagar bor de inte längre i samma korridor och hon kommer nog aldrig mer möta någon som honom. Han som plötsligt dyker upp i det öppna fönstret mitt i natten eller som låser sig ute från rummet iklädd endast en plastpåse. Han som får henne att skratta tills hon får kramp i magen och han som alltid lyssnar. Till slut var det dags att klättra ner igen och några dagar senare hade de alla spridits för vinden.
Men tänk vad fint att under ett år få bo i samma korridor och på köpet hitta en vän för livet.