Den stora stick-katastrofen.

Älskade sypeppsvänner och bloggläsare. Ni anar inte vilket fruktansvärt sticköde jag var med om i helgen.

 

Jag har ju med mig min stickpåse med alla mina stickningar i över allt, eftersom jag stickar nästan jämt. I torsdags måste jag ha tappat den inne på Myrornas här i Göteborg och jag upptäckte inte att den var borta förrän på fredag kväll. När jag ringde dem på lördag morgon för att fråga om de möjligtvis hade den sa de att nån där hade råkat sälja den av misstag. Min stickpåse som jag hade tre stickningar i, ett mönster och en gammal sticktidning i men framför allt som jag lagt ner hundratalstimmar på är alltså såld… Till någon annan…

 

Den här sticktragedin tar verkligen priset. Jag hade nästan stickat klart hela den blå koftan och stickat hälften av den mönsterstickade sjalen. Jag hoppas ju innerligt att den ska hitta hem igen. Jag har satt upp efterlysningslappar på Myrornas och några garnbutiker och så har jag efterlyst den i stick-gruppen Online stickcafé som har typ 23 000 medlemmar. Alla i den gruppen har varit superfina och delat vidare inlägget och gett mig lyckönskningar. Men helt ärligt är chansen inte jättestor att jag får tillbaks den. Just nu känns det som jag aldrig mer kommer kunna ta mig för att skapa något över huvud taget. Det är liksom hundratals timmars arbete som bara är försvunnet. Rent logiskt så försöker jag tänka att det snart kommer kännas lugnt igen och att jag kommer att färdigställa andra projekt. Men hur fasen ska jag bli av med den isande ångesten i magen. Jag borde förstås försöka sticka bort den eftersom det är veteskapligt bevisat att stickning är bra för ångest. Men just nu isar det i hela min kropp bara jag ser en liten garntråd. 

 

Jag har satt igång med ett nytt stickprojekt av garn och mönster som jag redan hade hemma. Men det känns jäkligt tungt. Så nu velar jag lite om jag ska ta paus från stickningen ett tag och istället försöka sy en massa, om jag ska tvinga igång mitt nya stickprojekt och försöka få igång det snabbt eller om jag helt enkelt ska trösta mig genom att leta upp en helt nytt mönster och garn och börja om på nått helt nytt. Jag vet liksom inte vad som kommer ge mig mest tröst. 

Det här är ett väldigt svamligt inlägg men på mitt blogg-schema stod det att jag idag skulle posta ett inlägg med mina pågående projekt och nästan alla mina projekt är ju snarare utgående än pågående så jag kände att jag var tvungen att dela med mig av katastrofen här. För vilka om inte ni, förstår vidden av det här missödet. 

Har ni nå bra tips på vad som kan muntra upp stickaren i mig? 

 

 

Här är de sista bilderna som finns på mina stickningar </3 och då hade jag hunnit sticka en hel del till på alla stickningarna innan de försvann. Nä fy vilket missöde hörrni.