Idag flyger inga tranor.

Det är den 15 september 2014 och hon sitter på spårvagnen på väg mot sånglektionen. Klockan är strax efter sex och solen lyser genom fönstret. Hon ser sig omkring på spårvagnen och undrar vad alla andra känner och tänker idag. För just idag  är allt en röra och hon vet inte vilken känsla hon ska lyssna på. Hon är rädd. Hon är rädd för hur långt detta ska gå. Hon är rädd för andras rädslor gentemot sådant som är okänt. Hon är rädd för att människor inte vågar släppa in ett parti som kämpar för männskliga rättighter och hon är rädd för att Sveriges tredje största parti är ett främlingsfientligt parti. Hon är rädd för sin egen rädsla och undrar om det finns människor på den här spårvagnen som idag inte känner sig trygga, som inte känner sig välkomna. 

På väg hem från sånglektionen genom Gamlestaden har molnen på himlen har hunnit färgas rosa. Och hon tänker att nu måste en sluta blunda. Om fyra år är det ett nytt val och då får siffrorna inte se värre ut än idag. Fyra år är ettusenfyrahundrasextio dagar så om vi sörjer idag har vi ettusenfyrahundrafemtionio dagar kvar att älska, kämpa och bredda våra kunskaper.

Idag vilar vi vingarna och i morgon flyger vi högt. För hon vill sitta i en spårvagn där alla människor känner sig trygga oavsett vart de kommer ifrån, hur de ser ut och vem de älska