Om att bli tagen på allvar.

I all välmening och vänlighet. Men någonstans ska de välmenade orden ta vägen och oftast går det rakt in i kroppen och blir till små svarta tankar om en själv.

Jag har tänkt en hel del på den här informationen sedan dess och jag tycker att den säger mycket om människan och hur jag har blivit bemött under min uppväxt och under min vuxna tid.

Jag är 155 cm lång, jag har stora ljusblå ögon och mörka ögonfransar. Jag har ett litet ansikte med äppelkinder och liten mun. På grund av mitt utseende är det ofta jag inte blir tagen på allvar. Många, särskilt vuxna, har en nedvärderande attityd mot mig där de förminskar mig genom att de lever ut sina egna fördomar om hur en ”docksöt” person ska vara och vad den personen klarar av.

Det handlar om kunder när jag jobbar i bokhandeln som vänligt talar om för mig hur saker ska gå till, eller som vänder sig till min upptagne chef i stället för att tala med mig som står fullt ledig i kassan. Det handlar om tandläkare som med bebisstämma frågar om jag gjort mig luciafin och som sedan talar om för mig med förmanande stämma att när en blivit så stor som mig är det minsann dags att börja använda tandtråd. Det handlar om att inte bli sedd för den en är utan alltid falla in under kategorin docka och sockersöt.  Det handlar om att inte bli tagen på allvar på grund av att ha ett utseende en föddes med.

 

Jag har fått lära mig se förbi kommentarerna om dockögon, tunna armar och korta ben. Jag låter de välmenade men fellandade kommentarerna gå förbi. Jag försöker att prata med andra människor om problematiken kring ”söta-flickan” och synliggöra att det faktiskt är ett problem.

Det är intressant hur tidigt vi lär oss att just söt och snäll är något som är väldigt sammankopplat till det kvinnliga könet och framför allt till flickor. Tyvärr är det ju så i det här samhället att saker vi kan sammankoppla till det kvinnliga könet är lite mindre värt och lätt att se ner på. Som till exempel är det lite förlegat att tycka det är kul att baka bullar och tvätta fönster, det är fånigt att intressera sig för mode och smink och vi tar Ingmar Bergman på lite större allvar än Ingrid Bergman.

Idag är jag tjugoett år och jag vet att jag är så himla mycket mer än söt. Jag vet att jag är stark och modig och vågar säga ifrån när jag tycker andra människor gör fel. Jag vågar rannsaka mig själv och tala om för människor som står mig nära när jag tycker de gör fel. Jag är kreativ och jobbar hårt. Jag är mycket mer än mitt utseende och jag vägrar att böja mig för att passa in. Jag vägrar att klä mig mognare och ta på mig en dystrare min. Jag är den jag är med äppelkinder, vippiga klänningar och förmågan att tänka och utvecklas. Den som väljer att bara se människor från utsidan förlorar så jäkla mycket. Det misstaget tänker jag varken göra mot mig själv eller andra.

Det jag vill säga med det här blogginlägget är att vi aldrig får gå på att det skulle finnas klokare och vettigare tankar i svarta kostymer än vad det finns i vintageklänningar. För vi är många som vet att det finns en stor karriär som bygger på bullbak, DIY, kortkorta kjolar och kärlekskrönikor. Så det så!