Här finns bara plats för dem som har vassa armbågar och står målmedvetet framför Ronjas helvetesgap.

Det är mitten på augusti och vi ska nu alla börja våra nya liv. Vi ska följa våra drömmar, få en nya vardag, skapa nya rutiner och bli lyckligare än vad vi någonsin varit. Jag har alltid älskat hösten för den kommer med så mycket drömmar och förhoppningar. En chans till att förnya och förbättra och drömma högt. Men vad ska en göra med hösten när drömmarna inte känns pirrande och sprudlande utan de känns som höga ouppstigliga berg och stup värre än Ronjas helvetesgap. Hur ska en våga drömma och flyga högt i en värld där misslyckanden är förnedrande.

 

Jag har alltid älskat att dagdrömma, att fantisera om framtiden och bygga den precis så som jag vill ha den. Jag har växt upp med känslan av att allt är möjligt bara du jobbar hårt. Jag har trott gott om människor och utgått från att de vill väl. 

 

 

Men verkligheten ville lära mig något annat. I den verkligheten vi lever i ska du inte tro att du kan lyckas. Varför skulle du lyckas när de finns så många andra som också vill precis det du vill? Hyra och mat kan inte betalas på drömmar. Sträcker du ut din hand en gång för mycket och till fel person så raseras hela din bild av att du kan lita på människor. I den här världen lär du dig att inte ta ögonkontakt med främlingar på spårvagnen och att aldrig titta upp när du går hem själv på kvällen. För i den här världen kan du inte lita på någon. I den här världen ska du ha en realistisk plan för varje steg du tar och du ska passa in. 

 

 

Att drömma högt kan vara läskigt och stupet kan verka brant. Men att sluta drömma och anpassa sig efter världen är som att krympa ner sig själv till ett tetrapack.

 

I den världen jag valt att vara i är vägarna smala och få. Vi vet alla vad som är att lyckas. Vi får lära oss att hantera nej, på nej, på nej. Och för varje nej vi får ska vi stå stolta i ryggen och låtsas som att vi inte bryr oss. Vi ska låtsas som att det inte känns som att den där juryn bakom bordet i blackboxen är Katla i Katlagrottan. Om vi väljer en annan väg är vi svaga som inte orkar gå den smala och rätta vägen längre. Vi ger upp och den som ger upp och är svag i den här världen får inte plats. Här finns bara plats för dem som har vassa armbågar och står målmedvetet framför Ronjas helvetesgap. 

 

Jag vill styra mina egna drömmar och jag vill få plats att vara den jag är. Jag vill inte stirra mig blind på ett stup och vässa mina armbågar. Jag vill gå min egna väg hur klychigt det än må låta. 

 

Jag vill bli en drömmare igen men jag har tappat bort mina drömmar och hur ska jag kunna flyga högt utan dem? Att hoppa över helvetesgapet utan drömmar och med vässade armbågar är som att låta Birk falla. 

  

 

Det är mitten på augusti och kanske kan det få vara okej att känna sig vilsen i världen en stund? För jag tror att om det kan få vara accepterat att få erkänna sig själv som vilsen blir det lättare att hitta rätt. För då kan en krama träd och fråga om vägen. Vägen blir kanske inte kortare, men betydligt mindre ensam. Så jag erkänner, jag kapitulerar. Jag erkänner mig vilsen och ibland ensam och rädd och jag har ingen plan och inga mål. Inte precis just nu och inte är det väl så farligt? Kanske är det så att om jag rensar ut mina gamla drömmar som blivit befläckade av realism och mallar så får det plats för nya drömmar. För jag tror att mina drömmar behöver plats för att växa. Så i höst satsar jag varken på att bli lyckligare, nå nya mål eller att starta ett nytt liv. I höst ska jag dricka te och träna på att låta mina drömmar ta plats på bekostnad av realismen. Det känns befriande.