Recension: Glaskupan – En feministisk klassiker.

Jag tycker att bland det bästa som finns är när en verkligen förlorar sig i en bok och inte kan lägga den i från sig. Jag älskar den känslan att hänge sig åt något och forsvinna in i den världen för en liten stund.

Här om dagen började jag läsa Glaskupan av Sylvia Plath. Jag brukar försöka ta mig igenom ett par klassiker om året men i ärlighetens namn tycker jag oftast att de är ganska träiga med stereotypa karaktärer och läser dem mest för att en SKA läsa dem. I alla fall hade jag haft Glaskupan i bokhyllan nästan ett år och dragit mig liite för att börja läsa den.

 

När jag väl började läsa den visste jag egentligen inte alls vad den handlade om för det enda jag läst om den var det här ovan. Så jag satte igång och insåg ganska snabbt att träig var den ju i alla fall inte. Den är lätt att läsa och jag fastnade snabbt i den.  Boken börjar med att vi får följa den nittonåriga Esther i femtiotalets New York. Esther har vunnit en tävling och får under en månad praktisera på ett modemagasin tillsammmans med andra unga tjejer samtidigt som de blir bjudna på galapremiärer, middagar och fester. Men allting är inte en dans på rosor och hon får vara med om mindre trevliga sammanhang och åker hem ganska sliten och liten, med pressen över sig ”Vad ska hon BLI?”. Väl hemma hos sin mamma igen får hon reda på att hon inte kommit in på skrivkursen som hon sökt och hennes värld rasar samman.

Fastän att boken är skriven på sextiotalet behandlar den ämnen som än i dag är aktuella så som tvåsamhet, sex, självmord, preventivmedel, psykisk ohälsa och rätten till den egna kroppen. 

Är du liksom jag sugen på att läsa klassiker som handlar om unga kvinnor och aktuella ämnen tycker jag du ska läsa boken! Jag slukade den i ett nafs och den får  fem saxar av mig!

Mycket vill ha mer brukar det ju heta och nu vill jag så klart läsa fler klassiker i den här stilen. Har ni några bra tips?