Att komma upp ur sjukstugan och springa in i Jöback

Glad lördagsmorgon på er! En av de bästa sakerna med mitt nya rum är att det släpper in så mycket ljus. Det är bra av så många anledningar. Rummet känns ljust och fräscht och jag behöver inte ha igång några lampor förrän det blir mörkt ute, en ser bra när en ska sy små stygn och rita mönster och så vaknar jag av mig själv vid sju åtta varje morgon och det är knappt ens jobbigt att stiga upp. 

Klockan är inte ens halv tio och jag har redan hunnit redigera en massa bilder, kollat lite orange och sorterat i min flickr. Skön känsla! Särskilt när allt kan göras i vertikalt läge i sängen medan regnet smattrar mot fönsterrutorna.

Igår tog jag mina sista antibiotikatabletter och mådde så mycket bättre än vad jag gjort tidigare i veckan. Jag tog på mig ”riktiga” kläder för första gången den här veckan. Tjohoo!

 

Det fick bli en t-shirt från topshop, en flera år gammal kjol som jag sytt in och knästrumpor.

Håret fick både fläta och tofs. Det var ju ändå fredag liksom.

Jag bestämde mig för att komma ut lite och  då fick finaste höstkappan åka fram som min mormors syster spatserade i på sextiotalet. Det är min absoluta favoritjacka i hela garderoben. Dock håller fickorna på att fullkomligt ramla av så dem måste jag laga. Även baskern och mohedatofflorna fick åka på. Det blev precis lagom varmt i de första höstvindarna. 

Sen gick jag till biblioteket och skrev på min skoluppgift och fixade lite blogggrejer. På vägen hem från biblioteket hände en så nedrig grej. Jag gick i godan ro och hade inhandlat fredagsgodiset. Framför mig på vägen möter jag en stilig man som ler jättestort mot mig och jag tror det är nån drygis så jag tittar bort och går förbi. Precis när vi passerar varandra får jag en klump i magen och tänker; shit det såg precis ut som Peter Jöback! Jag får sån lust att springa efter och kolla och om det var han, le jättestort tillbaka och ev kyssa hans fötter men jag håller tillbaka min impuls och går hem och tänker att det säkert inte va han. På kvällen när jag är på korsvägen ser jag ett stort plakat om att Peter Jöback är i Göteborg… Musikalnörden i mig gråter blod över att jag inte firade av ett tandbrett leende tillbaka till Jöback. Vem vet, han kanske hade bjudit in mig att spela i nån av hans shower eller att sjunga nån duett från Kristina från Duvemåla men det får vi aldrig veta mina vänner. Dagens besvikelse.

Dagens höjdpunkt var att Josefine spontant hörde av sig till mig och undrade om jag vill komma hem till henne och dricka rödvin. Vi pratade konstant i två timmar om bloggande, sömnad och andra nörderier och så fick jag se hennes fina lägenhet också. Så fint! <3 

Idag ska jag hjälpa till att bära flyttlådor, ha ett spännande möte och sy lite. Känns som en bra dag!