Att vara eller icke vara en Dollystile.
Varje tidig vår får jag ett extremt sug efter pastellfärger. Alltså mer än vanligt. Jag vill ha vita strumbyxor, ljusrosa naglar, kortkort kjol, vårsneakers osv. Det är som att jag inte står ut med minsta lilla mörker längre utan att våren ska in med hull och hår och allt som inte lockar fram våren får snällt stanna inne i garderoben tills mitt vårsug stillat sig lite. I år sammanträffade mitt vårsug samtidigt som Melodifestivalen gick på Tv och kanske sänds melodifestivalen alltid tidigt på våren men i år sammanträffade även detta:
1. Dollystile
2. Fredrika som vikarierar som låg och mellanstadielärare
Detta gav resultatet: Massor med småtjejer som beundrat säger att jag ser ut PRECIS SOM DE I DOLLYSTILE!!!!!
Min första reaktion var att jag liksom blev lite besvärad och kände att jag kanske inte alls ville bli sammankopplad med Dollystile. Så fick jag ta mig en funderare varför jag kände så. Jag kom fram till två slutsatser.
1. Dollystile är helt enkelt inte mitt favvoband och inget jag skulle lyssna på och de hade inte ett nummer och framförande i Melodifestivalen som föll mig i smaken.
2. Är inte Dollystile… Lite… ja… vad ska jag säga… Fåniga?
Och efter dessa två slutsatser kände jag ett behov av att reda ut det här med mig själv. För alltså, punkt ett känner jag är helt okej. Vi är ju olika som människor och tycker om olika saker och just deras framträdande var inget som föll mig i smaken rent sceniskt. Men så måste jag erkänna för mig själv att det handlar ju inte om det. För det tjejerna i skolan påpekar är inte att jag dansar som dollystile, att jag rör mig som dem eller pratar eller sjunger som dem. Det är att jag SER UT som dem. Det handlar alltså inte om dem som koncept utan om deras stil som de tycker påminner om min stil. Eller ja snarare att min stil påminner om deras stil då. Och då måste jag fråga mig själv. Varför tycker jag att det här känns lite genant att höra. Och varför tycker jag att Dollystile känns lite fåniga?
Jag tror det handlar om att de beter sig på ett typiskt ”tjejigt” sätt. De blinkar med långa ögonfransar, vickar på höfterna, slänger med håret och sitter på små fejkade moln. Och så har de enhörningar på tröjorna, pastelliga färger och kortkorta kjolar. Jag blir fasiken irriterad på mig själv för jag inser att jag omedvetet placerar in dem i ett fack som fåniga. För det är ju bara så fel som det kan bli. De kör sitt race, gör sin grej och ska fasiken ha cred och respekt för det. Jag behöver inte gilla allt de gör men jag ska heller inte lägga in mina värderingar om vad som är ”fånigt” och vad som är ”coolt”. För vad som jag tror händer när mina småtjejer i skolan kommer fram och beundrat säger att jag ser ut som deras, just nu, största idoler i Dollystile och jag viftar iväg det som något som är fånigt och något som jag inte vill identifieras som, är att:
1. De lär sig att sånt som är typiskt tjejigt är fånigt och något som vi INTE ska identifiera oss som om vi vill ha respekt.
2. Att om vi klär oss på ett visst sätt så måste vi vara och bete oss på ett visst sätt.
Så istället vänder jag på steken och inser att de tycker att Dollystile är jävligt balla och att jag faktiskt påminner om deras idoler. Det är ju fasiken en ära! Och sedan att jag visar att även fast jag ser ut som Dollystile så beter jag mig på ett annat sätt. Det här hoppas jag kommer ge dem:
1. Att de inser att hur du ser ut och klär dig inte säger något om hur du är som person. Personlighet, utseende och klädstil är HELT olika saker.
2. Att det är okej att vi är på olika sätt och att alla sätten ska ge oss respekt.
Så numer när de påpekar att jag ser ut som Dollystile (vilket alltså händer en tre gånger per dag) tar jag det som en komplimang. Och sedan så visar jag dem att det går alldeles utmärkt att både spela basket och göra pärlhalsband i kortkort kjol och att även fast jag har pastelliga naglar har jag inga problem att ryta ifrån när det blir för stojjigt i klassrummet eller när någon är dum mot nån annan. Men också att jag kan le och intressera mig för vad de tycker om att prata om och att skämta och tokas med dem. Om samhället är så dumt att jag förlorar respekt av vad jag har på mig, då får jag visa att det går bra att vinna tillbaks det genom inte ta någon skit och säga ifrån när människor försöker trampa på mig eller andra.
Avslutningsvis vill jag säga att jag önskar att vi aldrig skulle behöva bevisa något, vara starka och stå upp för oss själva utan att vi bara kunde få vara de vi är.
Så här med erkänner jag mig som en stolt, inofficiell fjärde medlem i Dollystile. (Med stor reservation att jag inte kvalar in…)
