Dagarna som aldrig bleknar
Hon vaknar av sin röst som ekar i ett främmande rum med stora fönster som släpper in ljus som blandats av stadsskenet och stjärnljuset . Utifrån fönstret hörs avlägsna ljud från staden som egentligen är liten men som känns stor för hon som är långt hemifrån. I från korridoren utanför hörs pip och mumlande röster. Hon drömde att hon var hemma med dem som hon känner men när hon skulle sträcka ut sin hand för att prata med dem vaknade hon av sin ekande röst i det tomma rummet. Hon inser att hon är alldeles ensam. Hon är alldeles ensam fastän att det ligger en snäll dam i sängen bredvid. Tårarna droppar i samma takt som kallsvetten rinner längs ryggen och lakanen är dyngsura av rädsla. Hon vill inte vara vaken för natten känns så stor och hon vill inte somna om för morgondagen känns så lång. Hon vill vara frisk och aldrig mera sjuk. Hon vill vara hemma och aldrig mera ensam.
