Tankar om tiden som passerar

Det blev en så märklig höst för mig i år. Som en berg och dal-bana. Spännande kurvor, kittlande nerförsbackar, någon att hålla krampaktigt i handen och nått stup som var lite för läskigt. Är det inte spännande ändå hur tiden liksom hela tiden går och ibland går den så jäkla snabbt och ibland går den outhärdligt långsamt. Ibland kan den till och med gå både långsamt och snabbt på en och samma gång.  

Den här hösten har gått långsamt-snabbt för mig och varit glad-ledsen. Det känns som det var precis nyss som jag flyttade in i huset, var arbetslös och inte visste alls hur hösten skulle bli. Samtidigt har jag hunnit göra så himla mycket och verkligen ta vara på hösten. Det var nyss det var Augusti samtidigt som jag har varit med om en hel livstid sedan dess. 

Jag har nog inte varit så här glad och lätt i kroppen på flera år samtidigt som jag varit alldeles ledsen i hjärtat på ett sätt jag inte varit förut. Jag känner mig glad och lätt för att jag äntligen bor på ett ställe jag trivs på och känner mig hemma på. Jag är glad över att få ta paus från stressiga auditions, och hårda konkuransarmbågar och istället få andas ut i slöjdsal och mysig butik. Jag känner mig trygg och lugn i mig själv på ett sätt jag inte alls känt på länge. Samtidigt tog en nära relation slut i början på hösten vilket kändes väldigt sorgligt och smärtsamt och fortfarande gör. 

Men nånstans tänker jag att det är okej att det gör ont i en om det bara gör ont på ett ställe och en vet varför det gör ont. Då är det lättare att plåstra om och se att det kommer läka. Och det kan vara okej om tiden flyger iväg om en kan se allt fint en hann göra medan tiden flög. 

Och så tänker jag att när jag sitter med min stickning när jag är åttio år så kommer jag minnas den här hösten som något fint. ”Tänk va ung och liten jag var den där hösten när jag stickade den där hallonröda jumpern, blev hjärtekrossad, bodde kollektivt och försökte lära ut sömnadens konst i dunkla sysalar i Göteborgs förort.” Det känns liksom som jag ofta romantiserar dåtiden och kan minnas saker som var sorgligt och jobbigt som något fint i efterhand. Inte som att jag förnekar det jobbiga och sorgliga utan mer att jag nånstans kan tycka att det ändå är fint att jag upplevt det. Jag kan i alla fall tycka att det känns ganska skönt att tänka på nu. Att det som känns sorgligt nu kommer jag förmodligen se som något ganska fint om några år. 

 

 

Med lite distans till det hela är en ju glad ändå att en fått uppleva hela åkturen i berg och dal banan.  Vill ni inte berätta lite om hur eran höst har varit? <3