Att byta Göteborg mot Dals Långed
Innan jag flyttade hit var jag rädd att lägenheten skulle kännas mörk och liten och att jag skulle känna mig ensam. Jag var rädd att jag skulle sakna Göteborg alldeles för mycket och att lägenheten och skolan skulle kännas fel.
Men det är så lustigt i livet hur saker helt plötsligt faller på plats. Ibland känns livet som uppställda dominobrickor som rasar en efter en utan att det går att få stopp på dem och saker känns fel utan att en kan sätta på fingret på vad. Så helt plötsligt bara slutar de falla och så har de liksom fallit på plats.
och precis så känns det nu. Som att mina dominobrickor ligger precis där de ska vara. Även fast mycket är nytt och mycket fortfarande är osäkert runt i kring så känns det säkert i mig. Jag är på rätt plats.
Faktum är att jag inte ens saknar Göteborg så mycket som jag var rädd för. Jag trivs ganska bra med tystnaden och att det inte finns så mycket omkring att göra. Jag har så mycket idèer ändå att det i slutändan blir lagom mycket att välja mellan. Jag känner att jag hinner med.
Jag känner mig inte alls ensam heller. Det passar mig ganska bra att bo själv med Greta och så har jag haft turen att få världens finaste granne som finns bara en knackning bort.
och så känns det så fint att äntligen få lära mig allt om garner, olika hantverkstekniker och ha tillgång till alla salar nästan dygnet runt.
Med andra ord har jag det riktigt bra.