Historien om en kofta
Jag minns precis när stickningen kom in i mitt liv. Det var sommaren 2011 och sommarlovet innan jag skulle börja tredje året på gymnasiet. Jag hade börjat få mer och mer problem med min mage och ingen av medicinerna jag testade gjorde det bättre. En av de sista sommarlovsdagrna var jag och min storasyster på hennes rum. Vi hade fått ta över en massa tyger, garner och mönster av farmor som vi sorterade mellan oss. Jag hade knappt stickat någonting utan var mest intresserad av tygerna. Vi båda fick en varsin stor hög som växte och växte, min hög var mest rosaröd och Beccas blågrön. Så kom det upp ett helt parti med hallonrött garn som Becca inte var nå intresserad av utan tyckte skulle passa mig bra.
Så jag började leta lite bland de gamla stickmönstrena och hittade ett mönster från 40-talet på en jumper. Mönstret bestod av en löst gammalt svartvitt tummat ark med en flicka med kort hår på bilden iklädd jumpern. Jag bestämde mig för att det här skulle få bli mitt första stickprojekt.
På något vis så blev just det här projektet väldigt viktigt för mig. Jag blev förälskad, näst intill besatt. I början kunde jag inte se skillnad på aviga och räta maskor och Becca fick hela tiden komma till undsättning. På stickor nummer 2 och 2,5 började jag knaggligt att sticka fram och tillbaka med det tunna ullgarnet. Jag tog med mig mönstret till frisören och bad henne att klippa samma frilla som tjejen på mönstret. Jag stickade och stickade och repade upp och repade upp. Jag hade med mig stickningen över allt. Den var min ständiga följeslagare under alla sjukhusbesök och alla timmar jag spenderade i olika väntrum. Jag stickade över allt, på bussen, vid matbordet, i skolan och på promenader. Oftast var jag en skötsam elev i skolan och blev sällan tillsagd. Men en lektion fick min lärare nog på min stickning och röt åt mig att hon inte ville säga åt mig en gång till att lägga undan min stickning under lektionerna. Jag kände mig mycket stött…
Under våren i trean blev jag inlagd på sjukhus en vecka innan jag skulle opereras eftersom jag inte kunde äta för att jag hade ont i magen. Jag hade med mig min stickning och blev känd bland personalen som den unga tjejen som bara låg och stickade hela tiden.
Jag opererades och blev frisk och ungefär samtidigt som min mage började fungera igen började jag förstå mig på mönstret och stickningen. Efter att ha repat upp otaliga gånger började stickningen äntligen att gå framåt. På hösten började jag på Hola folkhögskola. Jag stickade inte alls lika mycket men jumpern var ändå med mig och sakta men säkert växte den fram. Till sommaren slutade jag på Hola och hade blivit en så van stickare att jag lite nonchalant kunde ha nystanet i kjolfickan och sticka medan jag gick. På hösten började jag Wendelsberg och under den första månaden där blev min jumper äntligen färdig. Jag blockade den, sydde ihop den och fotade den i skogen på Wendelsberg. Sedan dess är det min mest använda kofta och jag tycker så mycket om den.
Visst är det ändå ganska facinerande att ett garn som farmor köpte nån gång på 40-talet och började sticka en kofta av till min faster, numer är ihopstickad till en jumper som har fått uppleva allt det här med mig.
Ibland och ganska ofta reflekterar jag över stickningens magi. För visst måste det vara så att stickningen är något så mycket mer än bara ett garnnystan. Det är något att hålla fast i när livet runt omkring en gungar, det är något som du får skapa själv med dina händer när livet tar beslut du inte håller med om och det är något du får se växa fram, framför dina ögon, i dina händer när livet runtomkring dig känns mörkt och otäckt. Men det kan också vara något att förströ tiden med, koppla av framför tv:n med eller helt enkelt bara få va kreativ. När jag tänker på min hallonröda kofta tänker jag framför allt på hur viktigt det faktiskt är att få ha de där stickorna i händerna.
