Min första, min bästa och min sämsta stickning!

Min första stickning…

I höstas efterfrågade jag vad ni ville läsa om på tema stickning. Jag tror det var Linnéa (?) som föreslog det här temat. Ett inlägg om min första stickning, min sämsta stickning och min bästa stickning. Så kul tema!

Min första stickning var en hallonröd kärlekshistoria, stickad i ett tunt ullgarn jag ärvt av farmor och en beskrivning efter ett gammalt 40-talsmönster. Jag slet länge med koftan och inte konstigt var det eftersom mönstret skulle stickas på stickor nummer 2 och 2.5. Under två års tid följde den mig nästan överallt. Den var med mig mitt sista år på gymnasiet, in på lektioner och sjukhusbesök. Den var med mig innan och efter min operation, när jag flyttade hemifrån och började på folkis. Koftan var verkligen en kärlekshistoria för mig och jag har tillägnat den ett helt inlägg om du vill läsa mer.

Min sämsta stickning

Men nog om kärlekshistorien, nu ska vi istället prata om min sämsta stickning. Men frågan är vilken jag ska välja? Jag får erkänna att det finns ett par sådana på lager. Kanske är det sjalen som jag skulle sticka till mamma i julklapp, där jag råkade sticka några ökningsvarv för mycket, valde att inte repa upp och det slutade med att jag hade flera hundra maskor för mycket… Puh! Det var en pers, men den blev ganska fin i slutändan.

Kanske är det istället linnet jag skulle sticka i våras som slutade i ingenting? Men jag la å andra sidan inte så mycket energi på den och garnet finns kvar att göra något nytt av. Så det känns inte så farligt ändå.

Kanske var det de där vantarna jag skulle sticka till Tojan en jul där jag ”glömt” kolla masktätheten? Jag höll på att få ett par gigantiska vantar, innan jag kom till sans och avbröt projektet. Eller var det den gula flätstickade koftan som jag var så osams med så att när den var klar höll den på att åka i sjön.

Som ni hör finns det en del projekt som kvalar in i den här kategorin. Men mitt sämsta stickprojekt är nog ändå när jag försökte mig på att sticka kärlekhistorien en gång till. Den här gången stickade jag den i ett billigt garn som jag köpt på Stoff och stil. En fin färg men sticksigt och behandlat. Axlarna blev för stora och jag hade fortfarande inte upptäckt rundstickan utan stickade allt i delar på vanliga stickor. Aj mina stackars handleder.

I slutändan blev den bara liggandes för att den inte alls satt bra. Varken på mig eller någon annan. Och det måste ju vara den sämsta stickningen. Som borde bli bra för att det är nummer två. Som en slitet med på tunna stickor, som blir klar men ändå inte används utav någon. Där garnet är så tråkigt så ingen orkar repa upp och göra något nytt av det. Nä fy så trist! Helt klart en sämst stickning… Vi går vidare. Till min bästa stickning!

Min bästa stickning

Åh så roligt samtalsämne att få ägna sig åt. Om jag har många stickningar som gått åt skogen har jag ändå fler som jag älskar och håller av. Som Jellyfish för att den var så ljuvligt härlig att sticka. Woodwardia för att det riktigt dyra garnet kom till sin rätt och tröjan används nästan varje dag. Crosshatch som tog lång tid att färdigställa men som till slut blev klar och riktigt fin eller Ginevra som stickades i restgarner och blev ljuvligt vacker och väl använd.

Min bästa stickning är svår att välja, för jag gillar dem på olika sätt och i olika perioder. Som Solange som jag nästan bar varje dag en period. Min Weltyshawl som jag ett tag bodde i eller min stickade bikini som jag lyckades konstruera om så att den satt perfekt. Och visst är det en fin känsla att känna att de flesta projekt är älskade projekt. För att de blev vackra, för att garnet var underbart att sticka i, för att mönstret var roligt att följa, för att plagget älskas och används eller för att du lyckades lösa något som du inte trodde.

Men om jag ändå ska försöka mig på att välja ut en kofta så får det nästan bli den som är min favorit just nu och det är nog ändå min Minerva cardigan. Kanske vill du berätta om din första, sämsta och bästa stickning?